Har startat en blogg nu igen, men nu är den mest till för att jag ska skriva av mig. Känner att jag verkligen behöver göra det.
Det är alldeles för mycket tankar i huvudet på mig nu.

Jennifer har precis gått hem och nu är det lika tungt som det var innan hon kom. Har kunnat koppla bort tankarna och bara haft kul dom här timmarna hon var här, men så fort man blir ensam igen så kommer allt tillbaka..

Tanken på att du kanske är hos henne just nu svider så det är helt sjuk. För en vecka sen var allt bra mellan oss och jag fick känslan av att jag kanske skulle kunna lite på dig helt en dag, trots allt som har hänt. Du visade verkligen en helt annan sida, du visade respekt och omtanke..
Och nu är allt som bortblåst, allt var bra i onsdags när vi gick åt olika håll på station och sa 'vi ses ikväll'. Vi sågs inte den kvällen, och inte kvällen efter det heller. På fredagen var du här igen.. redan då kände jag att allt inte stämde, ändå kunde du inte säga att du inte vill längre. du kunde inte säga den meningen: 'jag vill inte längre'. och det har en än gång förstört mig. du ville inte såra mig men nu har du gjort det mer än någonsin.
på en kväll förändrades allt, och hon kom in i bilden.
jag trodde jag hade varit speciell för dig det senaste året, för du har varit mitt allt, men jag hade visst fel. jag var precis som vilken tjej som helst..
jag har gjort precis allt jag kunnat för dig, har funnits där när du inte har mått bra och jag har alltid ställt upp, vad det än har handlat om. och nu lätt var det för dig att hoppa vidare till nästa tjej.
jag tappade kontakten med några av mina närmaste vänner för att jag stod kvar vid dig när jag bode bett dig dra åt helvete, det borde jag redan ha gjort den 24 april. men du fick mig att stå kvar, du fick mig att tro att du skulle ändrats, du fick mig att tro att du faktiskt hade dåligt samvete över vad som hade hänt.

fan, du skulle låtit mig gå när jag verkligen hade tagit tag i mig själv och gjorde det jag inte hade kunnat göra på flera månader. den 10 augusti.. jag var så jävla ledsen men jag kände ändå någon sorts lättnad över att jag hade lyckats. jag gjorde inte vad jag ville den dagen, men vad jag var tvungen att göra. jag hade inget val längre.
och sen.. två dagar, TVÅ dagar senare hörde du av dig igen och ville träffas, du hade knappt hört av dig på flera veckor och när jag äntligen hade lyckats så känner du för att höra av dig. du vet hur svag jag är för dig, jag kan inte säga nej och det vet du mycket väl. ändå drog du in mig i skiten igen.
i lördags var det ett år sen vi blev tillsammans, under hela förra veckan trodde jag på något sätt att det skulle betyda något. vet inte på vilket sätt, men jag jag såg fram emot den dagen. och just den dagen var allt så dåligt det kunde bli, den natten sov du hos henne..


nej usch, nu blev det mycket.
skriver inget mer just nu.